Vad gör jag för fel?!
Allt är bara ett spel för dig. Så fort mamma gått utanför dörren blir du en helt annan person mot mig. Du tycker verkligen inte om mig, av någon anledning jag inte kan förstå. Du träffar mig väldigt sällan, jag har aldrig gjort dig något ont. Men ändå.. Det känns så fel att kalla dig "pappa" för du känns inte som en pappa för mig. Du har aldrig funnits där för mig som mamma har, du bryr dig inte om mig, du frågar aldrig hur jag mår eller hur det går i skolan, du bryr dig inte om vad som händer i mitt liv. Varför?! Är det för att din pappa dog när du var liten och du inte själv hade en pappa, och du inte vet hur en pappa ska bete sig och va. Eller är det bara att jag är en plåga för dig, att det blir jobbigt och ansträngt när du och jag är ensamma?
Min värsta mardröm är att mamma ska försvinna och jag ska lämnas ensam kvar med dig, jag kommer inte överleva då, hela min värld kommer gå under.
Många tjejer i min ålder önskar att dom har en pojkvän, ser bra ut, är smala och har många vänner. Men inte jag.. Vad jag önskar mig är en pappa som bryr sig om mig, som älskar mig och som finns där för mig och som någon gång är stolt över mig...
Jag förstår inte riktigt varför jag skriver detta här, antagligen för att jag vill få det ur mig och aldrig någonsin kommer klara av att säga det rakt ut till min pappa!
*suck*
Min värsta mardröm är att mamma ska försvinna och jag ska lämnas ensam kvar med dig, jag kommer inte överleva då, hela min värld kommer gå under.
Många tjejer i min ålder önskar att dom har en pojkvän, ser bra ut, är smala och har många vänner. Men inte jag.. Vad jag önskar mig är en pappa som bryr sig om mig, som älskar mig och som finns där för mig och som någon gång är stolt över mig...
Jag förstår inte riktigt varför jag skriver detta här, antagligen för att jag vill få det ur mig och aldrig någonsin kommer klara av att säga det rakt ut till min pappa!
*suck*
Kommentarer
Trackback
