josefin louise svensson

Fy & bläh, kollade precis på bilderna från Sthlms-resan vi gjorde med klassen, och trots att jag inte vill så blir jag en aning känslosam.
Jag hade så sjukt kul där, så mycket som jag skrattade under de dagarna, har jag aldrig någonsin skrattat. Och jag tror heller att jag aldrig kommer komma Folke så nära igen.

Vänner är så viktiga, och jag har verkligen mist en bra vän. Visst, vi har haft våra up & down's och han har sårat mig som fan, men innan allt det där hände, så betydde han väldigt mycket för mig. Jag har kunnat säga allt till honom, öppna upp mig totalt, och jag har kunnat vara mig själv med honom. Det är så få personer jag kan vara det med, och det gäller att ta vara på dem.
Jag förstod rätt tidigt att det inte var meningen att det skulle vara jag och Folke, och det glädjer mig som fan att han har hittat tillbaka till sin tjej. Men jag saknar min vän och klasskamrat!
Nuförtiden är det bara jobbigt att gå till skolan, och träffa honom, för vi pratar inte med varandra, och när vi väl gör det, är ingen av oss trevliga mot varandra. Jag vill gå till och hem från skolan med ett leende på läpparna, och känna att jag trivs i skolan och har världens bästa klasskamrat, som jag kände förut. Nu är allt bara pest & pina!