upanddown.
Livet är som en berg - och dalbana, det vet nog alla. Ibland har man bra perioder, altt går kanon och humöret är på topp, och vissa perioder går allt skit. Jag har en ner period nu.
Familj och släkt är något man får, det kan man inte välja, men sina vänner väljer man. Eller?
Trots att det är jag som valt mina vänner, jag kan bara gå ifall det inte funkar, så gör jag inte det. Vet ni varför, jo på grund av rädsla. Är rädd att när jag väl har valt bort de vänner jag inte känner att jag längre kan kalla vänner, att jag kommer stå helt ensam kvar. Jag känner mig i och för sig rätt ensam nu också, jag gör aldrig något på helgerna, sitter alltid hemma med mina föräldrar framför tvn. När jag får frågan "vad ska du göra i helgen?" kommer jag alltid med bortförklaringen att jag inte vet än, är inte så mycket för att planera. Vilket skit snack, jag är en typisk person som måste planera allt!
Förstår inte vad det är för fel jag gjort eftersom det blivit såhär. Det kanske ni har svar på? Jag ser mig inte själv så värst annorlunda jämfört med andra, men jag kanske har fel, jag kanske inte ser det ni ser. Jag har många ggr försökt ändra på mig själv, på mitt beteende, men det är inte lätt. Som man brukar säga, " man kan inte lära en gammal hund att sitta".
När jag var liten var jag så otroligt svag, klarade inte av någonting, klarade inte av mobbarna, och då fick jag inte så mycket mer hjälp än att rådet att kaxa till mig, få lite skinn på näsan. Jag sög mig verkligen i dem orden, gjorde precis som dem sa. Det hjälpte mig otroligt mycket, det har gjort mig till den jag är idag. Men det har stjälpt mig också, jag får gärna stämpeln som "tyken, bitsk brud".
Skolan är allt jag har just nu, skolan och träningen. Utan det vet jag inte vad jag hade gjort. Många gnäller över att det är mycket plugg och läxor. Läxorna är min räddning! Det kan jag skylla på när folk undrar varför jag inte ska vara med någon.
Att bli accepterad är inte lätt, och det är nog allt jag önskar. Att få bli accepterad för den jag är, att folk inser att jag är som jag är, att vi alla har våra brister. Kanske är det jag som håller inne på mina "mjuka sidor", det är det säkert, men tänk ifall det kunde finnas någon som gav sig fan på att få se dem sidorna, någon som jobbade hårt för att få lära känna hela mig, och inte bara det ytliga.
Första månaden på året har inte ens gått än, och jag känner redan att 2008 kommer bli ett ensamt och jobbigt år!
Familj och släkt är något man får, det kan man inte välja, men sina vänner väljer man. Eller?
Trots att det är jag som valt mina vänner, jag kan bara gå ifall det inte funkar, så gör jag inte det. Vet ni varför, jo på grund av rädsla. Är rädd att när jag väl har valt bort de vänner jag inte känner att jag längre kan kalla vänner, att jag kommer stå helt ensam kvar. Jag känner mig i och för sig rätt ensam nu också, jag gör aldrig något på helgerna, sitter alltid hemma med mina föräldrar framför tvn. När jag får frågan "vad ska du göra i helgen?" kommer jag alltid med bortförklaringen att jag inte vet än, är inte så mycket för att planera. Vilket skit snack, jag är en typisk person som måste planera allt!
Förstår inte vad det är för fel jag gjort eftersom det blivit såhär. Det kanske ni har svar på? Jag ser mig inte själv så värst annorlunda jämfört med andra, men jag kanske har fel, jag kanske inte ser det ni ser. Jag har många ggr försökt ändra på mig själv, på mitt beteende, men det är inte lätt. Som man brukar säga, " man kan inte lära en gammal hund att sitta".
När jag var liten var jag så otroligt svag, klarade inte av någonting, klarade inte av mobbarna, och då fick jag inte så mycket mer hjälp än att rådet att kaxa till mig, få lite skinn på näsan. Jag sög mig verkligen i dem orden, gjorde precis som dem sa. Det hjälpte mig otroligt mycket, det har gjort mig till den jag är idag. Men det har stjälpt mig också, jag får gärna stämpeln som "tyken, bitsk brud".
Skolan är allt jag har just nu, skolan och träningen. Utan det vet jag inte vad jag hade gjort. Många gnäller över att det är mycket plugg och läxor. Läxorna är min räddning! Det kan jag skylla på när folk undrar varför jag inte ska vara med någon.
Att bli accepterad är inte lätt, och det är nog allt jag önskar. Att få bli accepterad för den jag är, att folk inser att jag är som jag är, att vi alla har våra brister. Kanske är det jag som håller inne på mina "mjuka sidor", det är det säkert, men tänk ifall det kunde finnas någon som gav sig fan på att få se dem sidorna, någon som jobbade hårt för att få lära känna hela mig, och inte bara det ytliga.
Första månaden på året har inte ens gått än, och jag känner redan att 2008 kommer bli ett ensamt och jobbigt år!
Kommentarer
Postat av: Anonym
ge inte upp min vän!
Trackback
